LillaLuckanLuckornas UtställningarMånadens konstnär BK

Margareta Sandin i LillaLuckan, Helsingfors – mars 2017

Margareta Sandin arbetar som illustratör, och hon illustrerar både bilderböcker och läromedel. De senaste åren har hon bland annat illustrerat bilderboken “Hur då sjuk?” med text av Susann Gleisner och “Ordresan”, som är en ny läromedelsserie i modersmål för årskurs 1-2. I utställningen visas illustrationer från både den första delen av “Ordresan” och från den andra delen, som utkommer till skolstart 2017.
1. Hurdana illustrationer gör du helst?
– Jag har nog alltid helst tecknat mänskor eller mänskoliknande figurer, och har både en rätt realistisk och en mer egen stil. Med den senare kan jag leka fritt med och förvränga och förstärka mänskliga drag och skapa alla möjliga slags karaktärer. Ögon, ansiktsuttryck och kroppshållning är roliga och viktiga element. Känslor och stämningar ska vara lätta att avläsa och identifiera sig med. När jag illustrerar en berättelse får bilderna gärna vara en förlängning på den, bidra med sånt som inte finns i texten eftersom det är rätt tråkigt om text och bild innehåller exakt detsamma. Och så gillar jag att stoppa in små humoristiska figurer och detaljer som inte har något alls med texten att göra.
2. När och hur kom du på att du ville bli illustratör?
–  Jag har aldrig bestämt mig för att bli illustratör, och det var en lång startsträcka dit. Men jag har alltid tecknat. Som barn underhöll jag ibland min lillasyster och andra barn: jag ritade och de tittade på. Men mest underhöll jag mig själv genom tecknandet och gjorde bilder som ofta hade nån slags berättelse i botten, även om jag kanske inte alltid skrev ner den. För skrev, det gjorde jag också mycket. När jag blev äldre försvann allt det där. Långt senare, efter studier i konst och konstvetenskap, så började jag få först små och sedan allt större uppdrag tills jag plötsligt en dag satt och illustrerade en hel bok. Att illustrera är ju i sina bästa stunder att sitta och underhålla sig själv, så nu gör jag egentligen detsamma som jag gjorde som barn.
3. Vad har du för tips till dem som vill bli bättre på att teckna?

– Det är en svår fråga, för alla har olika utgångslägen. Det finns många barn, och vuxna, som säger att de inte kan teckna. Men det finns ingen som inte kan göra bilder – på sitt helt egna sätt! Det viktigaste (och kanske det svåraste) är att lära sig att strunta i självkritiken, för den finns alltid där. Hur mycket man än tecknar och hur gammal man än blir. En viktig del är också att lära sig att SE och det kan man göra genom att rita av saker, mänskor eller djur som finns omkring en. Gärna sånt man tycker om för då är det roligare. Om det känns svårt så teckna helt ur fantasin, fantasi är fantastiskt. Och kan man inte dra ett rakt streck så struntar man i det – och drar ett krokigt istället! Tecknande är ett hantverk, inte bara en medfödd begåvning, och som alla hantverk går det att öva upp sig och bli bättre. För en del är det kanske lätt, för andra svårt. Men man kan träna sin hand att följa ens vilja, och det gör man genom att teckna mycket.